– Jan Waldenström var en docent i Uppsala som 1943 beskrev två blodsjukdomar uppkallade efter honom, den ena benämnd "Makroglobulinemi". Han blev 1950 den förste professorn i medicin vid Lunds universitet och anställd på det då nybildade undervisningssjukhuset Malmö Allmänna Sjukhus. På kort tid skapade han en ledande klinik på högsta internationella nivå där ett stort antal avhandlingar såg dagens ljus. Genom honom blev Allmänna Sjukhuset en omtyckt arbetsplats för talrika utländska gästforskare. Själv var han en eftertraktad gästföreläsare över hela världen, berättar Frank Wollheim.
– Han var klinikern med osvikligt sinne för. I nära samarbete med en annan ikon, skaparen av det kemiska centrallaboratoriet på MAS – Carl-Bertil Laurell – skapade han begreppen monoklonal och polyklonal hypergammaglobulinemi som betäckning för maligna respektive för talrika infektiösa och inflammatoriska och autoimmuna sjukdomar.
– Han var en lysande botanist i Linnés anda och betonade betydelsen av humanism, det vill säga intresse för konst, musik och litteratur, för att bli en "komplett" läkare. Även i detta avseende var han före sin tid.
Han var en legendarisk lärare och hans elever blev klinikchefer för ett 20-tal medicinkliniker i landet. Hans internationella nätverk lever genom dem och deras lärjungar.
Vad har hans arbete inneburit för dagens hälso- och sjukvård?
– Upptäckter som sjukdomarna makroglobulinemi, autoimmun hepatit, Carcinoid syndromet, MGUS (Monoclonal Gammopathy of Uncertain Significance) är nu självklart läroboksstoff. Hans banbrytande doktorsavhandling om den i Arjeplog endemiska sjukdomen akut intermittent porfyri och hans senare porfyri forskning med eleven Birgitta Haeger-Aronsen har efterlämnat ett bestående arv om porfyrisjukdomar i Sverige. Han införde genom eleven Bengt Skanse nuklearmedicin i Sverige. Han skapade med Jerzy Einhorn och några andra specialiteten medicinsk onkologi i Sverige. Han var en legendarisk lärare och hans elever blev klinikchefer för ett 20-tal medicinkliniker i landet. Hans internationella nätverk lever genom dem och deras lärjungar.
Vad har varit det roligaste med att att skriva den här boken?
– Det roligaste var de talrika intervjuerna med kolleger och vänner om deras minnen av Waldenström, forskandet i arkiv och på nätet om hans liv och kontakter, och själva skrivandet.
– En varaktig behållning är all för mig ny eller uppfriskad kunskap om medicinsk historia. Det svåraste var att finna en förläggare. Det mest frustrerande var att skaffa (köpa) tillstånd för alla över 200 illustrationer.
