Marian Hristov är 26 och anstränger sig för att inte tänka på hur det var då. När han samlade pantburkar, tiggde och bodde i ett tält.
– Det var inte bra, säger han på fin svenska när vi ses i värmen på Stamstället i Forum Medicum, efter avslutat lunchpass.
– Jag är ganska blyg, det var jobbigt. Man bor ute, tältet är kallt.
Flyttade från tältet
Han kommer från en liten by i Bulgarien som heter Montana. Kom till Sverige för sex år sedan tillsammans med sin pappa Hristo, 51. I byn finns Hristos syster och bror kvar.
Sverige började i Södertälje: burkar, tiggeri, tält. På krokiga vägar kom de till Lund. Marian med tiggarkoppen utanför en sushirestaurang. Han bondade med ägaren, togs in och fick börja jobba i restaurangen. Sedan ytterligare några restauranger och så fick han och hans pappa bli inneboende och flytta från tältet.
På restaurang Stamstället i Forum Medicum finns delägarna Petter Lorensson och Marina Bergström. En dag för tre år sedan fick Petter ett samtal från kollega som ville tipsa:
”Jag har en kille här som är så jäkla bra”, sa han.
Han talade om Marian.
– Så Marian fick komma och provjobba. Han var så otroligt snabb och extremt lättlärd. Och jobbar som en häst. Potentialen i den här killen är helt enorm, det märkte vi ju jättesnabbt, berättar Petter.
– Och sen har du jobbat hos oss och lärt dig och fått ta mer och större ansvar, säger han till Marian.
Fast anställd
Sedan ett år tillbaka är Marian fast anställd i Stamställets systerrestaurang Moroten & Piskan.
– Det känns jättebra att få ordning på livet. Ha ett jobb, kunna betala hyra. Och nu känns det lättare också eftersom min pappa också fått ett jobb.
Det var Marian som tipsade om sin pappa. Och Petter nappade igen.
– Vi behövde folk i disken. Det var för ett halvår sedan.
Restaurangerna har länge samarbetat med organisationer som hjälper människor med funktionsnedsättningar, eller som är utsatta på olika sätt, ut i arbetslivet. Varför?
– Det är ju fin och viktig sak, det har vi alltid tyckt. Jag kommer själv från ett struligt förflutet och var först inne på att jobba med utsatta ungdomar. Och sen är det så tråkigt när man stöter på folk med potential som vill, men inte kan eller vet hur. Så vi försöker få in Hristo i systemet, säger Petter.
Moment 22
– Men byråkratin är enorm, nästan omöjlig just nu. Sfi (Svenska för invandrare), Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, som skickar runt oss. Det är frustrerande när man vet att någon vill och kan, men inte får jobba, säger Marina, som ringer runt, fixar, roddar för att få ordning på Hristos alla papper. Och sköter sitt ordinarie jobb.
– Det är som att dunka huvudet i en vägg ibland faktiskt, ett moment 22. Enormt nedslående. Här har vi Hristo som vill lära sig svenska på Sfi, men det kan han inte göra om han inte har ett halvtidsjobb, vilket han inte kan få om han inte går på Sfi, säger Petter.
Hristo kämpar med svenskan på egen hand. Marian översätter:
– Jag är stressad för att jag inte kan prata svenska, säger Hristo.
Och jobbet?
– Jättefint! Jag tycker verkligen mycket om mitt jobb som diskare. Och att ha en inkomst.
Framtiden?
Hristo:
– Jag vill lära mig svenska, köpa en en laptop. Jag längtar inte till Bulgarien, men ska åka ner över jul för att hälsa på mina syskon och beställa glasögon och löständer. Det är billigare där.
Marian:
– Vi ska försöka integrera oss här i Sverige. Vi hoppas att pappa snart ska få börja läsa svenska. Kanske skaffar jag en egen bostad.
Petter:
– Marian och Hristo är båda mycket uppskattade hos oss. Min erfarenhet är att våra bästa medarbetare ofta kommer från rätt så jobbigt förflutet. Här inom serviceindustrin är det viktigt att man man kan tänka snabbt och folk som kommer från en rörig bakgrund tänker snabbt och brukar vara bra på att lösa problem, så det funkar bra i vår bransch.
