– Ja, det har varit värt det! Jag har lärt mig ofantligt mycket. Att ständigt utmana sig själv och våga ta sig an sådant man tycker verkar svårt eller rent av omöjligt gör att man känner sig levande, eller hur?
Vad har slitet gett dig, mer än hatten då?
– Framförallt har det gett mig vänner och kolleger för livet. För mig är ett gott klimat ochen god arbetsmiljö en förutsättning för att trivas och kunna göra ett bra jobb. Min handledare och mentor Karin Jirström har lärt mig så mycket. Jag har fått en gedigen förståelse för hur forskning bedrivs, hur man startar kliniska studier och jag har sett hur man kan handleda sitt team och se till individernas styrkor i stället för svagheter. Vi har jobbat hårt och haft fantastiskt roligt under tiden. Jag har varit på kongresser och möten i San Fransisco, Tampa, Madrid och Paris där inspirationen, skrattet och vinet har flödat.
Hur har det varit att skriva avhandlingen? Ups, downs? Spikrakt, ringlande?
– Att skriva avhandlingen har nästan bara varit roligt. Det har känts otroligt lyxigt och nästan lite egoistiskt att få skriva en bok om ett ämne jag brinner för. Självklart har det varit tidspress men det behöver jag om jag ska få något gjort. Den värsta tiden var nog efter boken lämnats till tryckeriet och innan själva disputationsdagen. Jag jobbade kliniskt några veckor vilket jag verkligen vill rekommendera, det skingrade tankarna, men de sista två veckorna hade jag forskningstid och då växte nervositeten.
Hur går du vidare nu, när detta berg är besegrat?
– Jag fortsätter att forska på 20 procent, jag har ju en massa jag vill göra! Jag känner ett stort engagemang för CHAMP-studien, den känns lite som mitt första barn som måste vårdas och uppforstras. Jag vill gärna starta upp en klinisk forskningsavdelning på avancerad sjukvård i hemmet och palliativvård i Malmö, där jag jobbar, och där det hittills inte har funnits någon, men där potentialen är enorm.