– Det står en del flyttkartonger kvar men de flesta hittar till det mesta nu. Det är en riktigt häftig byggnad och jag blir glad av att utorska den.
Trivs du (ni)?
– Det vill jag påstå. Vi delar spetsen på plan 15 i E-huset med gruppen för Hållbar vardag och hälsa i ett livsperspektiv. Vi blickar ut över det gamla vattentornet och astronomerna och en stor del av norra Lund. Jag tror att ljusinsläppet gör något med oss. Vi har för första gången på mycket länge stödfunktioner som tar hand om oss och byggnaden. Och sen har vi fått flera nya kollegor i byggnaden som vi uppskattar. Sakta men säkert börjat nya forskningssamarbeten och synergier kring undervisning att ta form. Merparten av vår personal är lärare vid Audionom- och/eller Logopedprogrammet i Lund. Resten forskar inom våra ämnen.
Hur har skiftet varit för dig (och dina kollegor)?
– Intensivt. Vi har lämnat regionens lokaler där vi har bott i många år, och vi har flyttat in i en ny gemenskap med de andra enheterna som huserar i Hus-E. På det stora hela är jag förbluffad över hur väl själva flytten och allting kring byggnaden har fungerat, inte minst på grund av gruppen som har arbetat med detta jätteprojekt. Stödet och tålamodet som våra olika servicefunktioner har visat är fantastiskt, då de måste ha arbetat under stor press under en längre tid. Vi är inte vana vid att få så mycket hjälp, att vara en del av en verksamhet. Det enda som verkligen borde ha åtgärdats vid det här laget är anpassning för medarbetare och studenter med funktionsvariation, det är på gång men borde ha varit på plats sen start.
Öppna landskap är väl nytt, hur har det funkat?
– Bättre än förväntat. Men vi var redan från start en arbetsplats där medarbetarna historiskt har haft stor frihet att arbeta hemifrån när man hellre gör det. Vi är inte särskilt många på plats en given dag och har en stor yta att dela på. En del uppskattar den öppna arbetsmiljön, en del finner den tyst (vi smyger) och andra går in de små rum där man kan få vara ifred vid behov.
Vad är det bästa med flytten och det nya?
– Gemenskapen! Jag upplever att byggnaden har blivit ett nav inte enbart för stora delar av Medicinska fakulteten utan över för omkringliggande byggnader och verksamheter. Inte minst på grund av får fina restaurang- och caféverksamhet som håller hög standard. Det är första gången som folk gärna vill komma just till oss för möten, och jag får samma känsla som när jag i åttonde klass sparade ihop till ett playstation. Alla vill komma hem till mig, till skillnad från för någon dag sedan.
Förväntade du att det skulle funka som det gjort?
– Nej, verkligen inte. Allt har ju inte fungerat som planerat och det var rätt underhållande hur en hiss fungerande endera dagen sen endera dagen inte i början. För att inte nämna den spontana kick-off som brandlarmen var i början. Det behövdes ingen paintball när vi ändå stod där ute tillsammans titt som tätt. Men på det stora hela är jag imponerad över hur väl det har fungerat för så här många medarbetare att plötsligt dela lokaler. Folk är tålmodiga, trevliga och givmilda och projektgruppen kring E-huset har till synes jobbat dag och natt under mycket lång tid för att försäkra sig att det blev precis så här.
Längtar du tillbaka?
– Våra tidigare lokaler lämnade mycket att önska, men jag saknar närheten till klinik och de interaktioner jag har haft under åren med Region Skåne. Det är klart bättre nu, men vi har aktivt bjudit in kliniker, chefer och andra verksamma vid regionen att dels komma och hälsa på, och dels sitta hos oss som gäster i fall de forskar och har affiliering. Bandet är viktigt och vi är ett stenkast längre bort nu, vilket kräver lite mer initiativ i att bibehålla kontakten. Jag hoppas att byggnaden kan bli ett nav även där, för sjukhuset och våra kollegor från den verksamheten.
